Ursprung och historia
Chaturanga utvecklades i norra Indien under Guptarikets storhetstid på 500-600-talet e.Kr. Spelet uppstod som en simulering av dåtidens krigföring och fick sitt namn från sanskrit, där ”chatur” betyder fyra och ”anga” betyder delar – en direkt referens till den indiska arméns fyra huvuddivisioner.
Från Indien spred sig spelet västerut till Persien där det blev känt som shatranj. Denna persiska variant blev senare grunden till det moderna schackspelet när det nådde Europa via den arabiska världen. Under sin spridning österut utvecklades spelet till varianter som xiangqi i Kina och shogi i Japan.
Spelplan och pjäser
Spelet utspelar sig på ett enkelt 8×8 rutnät kallat ashtapada, utan de karakteristiska svarta och vita rutorna som finns i modernt schack. Vissa bräden hade speciella markeringar vars betydelse gått förlorad genom historien.
Varje spelare kontrollerar en armé bestående av 16 pjäser som representerar olika militära enheter: en raja (kung), en mantri (minister), två ratha (stridsvagnar), två ashwa (hästar), två gaja (elefanter) och åtta padati (fotsoldater). Pjäserna tillverkades ursprungligen i rött och svart och gjordes av bränd lera med platt undersida för att enkelt kunna flyttas på brädet.
Spelregler
I Chaturanga börjar den vita (eller gröna) sidan alltid spelet. Det huvudsakliga målet skiljer sig något från modernt schack – istället för schackmatt var målet att faktiskt fånga motståndarens kung. En intressant regel var att patt, till skillnad från dagens schack där det ger remi, resulterade i vinst för den attackerande spelaren.
Pjäsernas rörelsemönster liknade i stort dagens schack, men med några viktiga skillnader. Ministern (dagens drottning) kunde endast röra sig ett steg diagonalt, och elefanten (dagens löpare) var begränsad till exakt två steg diagonalt. Bönder kunde bara befordras till minister när de nådde sista raden, och endast om en minister tidigare blivit tagen.
Historisk betydelse
Chaturanga fungerade som ett viktigt utbildningsverktyg för militär strategi och ledarskap i det antika Indien. Spelet användes av kungar och generaler för att planera strider och utveckla taktiskt tänkande. Det fick snabbt hög status i samhället och ansågs vara en väsentlig färdighet för adelsmän och militära ledare.
Skillnader mot modernt schack
De mest påtagliga skillnaderna mellan Chaturanga och modernt schack ligger i pjäsernas begränsade rörlighet. Ministern (drottningen) och elefanten (löparen) var betydligt svagare än sina moderna motsvarigheter. Det fanns inga specialdrag som rockad eller en passant, och pattreglerna var helt annorlunda.
Stridsvagnen (tornet) var faktiskt den starkaste pjäsen på brädet, vilket speglar dess historiska betydelse i krigföring. Detta står i stark kontrast till dagens schack där drottningen är den mäktigaste pjäsen. Brädets utformning utan färgade rutor gav också en annan visuell och strategisk dimension till spelet.
