Historia och ursprung
Pachisi, som ofta kallas Indiens nationalspel, har sina rötter i det antika Indien och omnämns i den forntida texten Mahabharata under namnet ”Pasha”. Spelet har en dokumenterad historia som sträcker sig tillbaka till järnåldern, med arkeologiska fynd från Mathura och Noh daterade till 1100-800 f.Kr.
Det mest spektakulära kapitlet i spelets historia utspelade sig under mogulriket på 1500-talet. Kejsare Akbar lät bygga gigantiska spelplaner av marmor i sina palats, där han använde kvinnor från sitt harem som levande spelpjäser. Dessa marmorplaner finns fortfarande bevarade vid palatsen i Agra och Allahabad.
Namnet härstammar från hindi-ordet ”paccīs”, som betyder tjugofem – det högsta antalet steg en spelare kan få med traditionella kaurisnäckor. Spelet har genom århundradena spridit sig globalt och utvecklats till flera moderna varianter, som Ludo i England, Parcheesi i USA och Mensch ärgere dich nicht i Tyskland.
Spelplan och utrustning
Den karakteristiska korsformade spelplanen är uppdelad i fyra armar som utgår från en central mittruta kallad Charkoni. Varje arm består av tre kolumner med åtta rutor vardera, där mittkolumnen fungerar som hemgång för respektive spelare.
Spelet kräver sexton pjäser totalt, fyra var i färgerna svart, grönt, rött och gult. Traditionellt används sex kaurisnäckor som tärningar, där antalet snäckor som landar med öppningen uppåt avgör hur många steg en spelare får flytta.
Tolv särskilda rutor på brädet är markerade med kryss och kallas för borgar eller torn. Fyra av dessa ligger i slutet av mittkolumnerna, medan de övriga åtta är placerade fyra rutor in från slutet av ytterkolumnerna på varje arm. Dessa rutor erbjuder skydd mot att bli utslagen.
Grundregler
I sin mest traditionella form spelas Pachisi av fyra deltagare uppdelade i två lag, där partners sitter mitt emot varandra. Gult och svart bildar ett lag medan rött och grönt utgör det andra. Spelet börjar med att alla pjäser placeras i Charkoni, och spelarna turas om att kasta kaurisnäckorna för att flytta sina pjäser.
Spelarna flyttar sina pjäser från mitten, ned genom sin egen kolumn och sedan motsols runt brädet. För att komma ut från Charkoni krävs oftast ett särskilt kast, ett så kallat nådekast. När en pjäs har rundat hela brädet ska den tillbaka upp genom spelarens mittkolumn för att nå målet.
Poängsystem med kaurisnäckor
Kaurisnäckornas position efter ett kast avgör spelarens möjligheter. När inga snäckor visar öppningen uppåt ger det högsta möjliga poäng – 25 – och ett extra kast. En snäcka med öppningen uppåt ger 10 poäng och också ett extra kast.
När två till fem snäckor visar öppningen uppåt motsvarar det samma antal steg på brädet. Sex snäckor med öppningen uppåt ger 6 poäng och ett extra kast. Detta system skapar en spännande balans mellan risk och möjlighet, där nådekast kan vända spelet.
Taktik och strategi
Framgång i Pachisi bygger på en kombination av lagarbete och strategiskt tänkande. Partners måste samarbeta för att blockera motståndarna och skydda varandras pjäser. Ett lag vinner bara när båda spelarna har fått hem alla sina pjäser, vilket gör det viktigt att hålla jämn takt med sin partner.
Möjligheten att slå ut motståndarnas pjäser genom att landa på samma ruta skapar ett taktiskt djup. Samtidigt erbjuder borgrutor säkra positioner där pjäser inte kan slås ut. Spelare kan också välja att avstå från ofördelaktiga kast, vilket adderar ett element av riskhantering till spelet.
